swenglish

Jag älskar finliret. De asdyra shoppingreportagen. De läskande restaurantrecensionerna. De fantastiska, väderslitna stugorna på dyra kuster. Horoskop är mina ögonstenar. Magdalena Ribbings svar är mina rättesnören. Och test - din personlighetstyp och din iq, din sminkstil och dina matvanor, är han rätt och rensa din garderob - i just can’t get enough av drivlet, dravlet och paljetterna.

Men kvalitet, mina vänner, kvalitet är minst lika viktigt i tillvarons extravagaser som i dess diskmaskiner. Det betyder att det är fantastiskt mycket roligare att läsa Guardians spaltkilometer av frivola betraktelse, eller Economists högblanka bakelse, How to spend it än alla dessa halvgrå, småblommiga, budgetgrillade Kvinna och Helg och Puls och Fredag som är våra kvällstidningars folölsliknande svar på internationellt bubbel. Trist skvaller, istället för kittlande elakheter.

Den totala bristen på höjd i det låga reserverar sig dock inte till de etablerat lowbrow. Även det vi har av kvalitet tacklar av när det blir fråga om att sticka ut lillfingret och greppa benkinat. När Svenska Dagbladet tar av sig de hornbågade och ska tala till vår emotionella fredagseftermiddag blir det fruktansvärt fel. Case in point: det personlighetstest, så kallade romantiktest, jag under en hårt arbetande förmiddag råkade snubbla över.

Svenska Dagbladet skall vara en av våra seriösa nyhetsmedier. De har till och med en fin guldmedalj på sin hemsida som visar att de är Sveriges bästa mediesite. Då förväntar jag mig en något högre nivå på dravlet än följande:

Romantik behöver inte vara komplicerat eller kosta en massa pengar, det behöver bara komma från hjärtat. Kom ihåg att det är de små sakerna som räknas. Oavsett om det är du eller din partner som brukar stå för romantiken så kan ni här få tips på enkla romantiska gester:

·     Överraska din partner på jobbet och ta med honom/henne ut på lunch eller en promenad.

·     Lämna en lapp på badrumsspegeln med en hälsning eller ett löfte om något kul.

·     Ring eller skicka ett sms bara för att berätta att du saknar din partner.

·     Överraska med att ha planerat en dagsresa för bara er två.

·     Gå till en leksaksaffär och lek som barn.

·     Överraska med en present nästa gång ni ses.

·     Gå upp tidigt och servera frukost på sängen.

·     Ge en komplimang – som du menar, så klart.

·     Ta reda på vilken som är din partners favoriträtt och överraska med en hemlagad middag.

·     Ta reda på vilken som är din partners favoritlåt, ring in till ett radioprogram och önska den med en hälsning till honom/henne.

·     Gör en bok med romantiska citat, dikter och sånger och ge din partner.

For fuck sake – kan ni inte komma med något mer outré än så? Då är det lika bra att hålla sig till budgetprognoser.

Ju tråkigare information, ju större behov av att göra den lättläst, skulle man kunna säga. Ju viktigare information, ju större behov av att göra den lättläst, skulle man kunna säga. Ju bredare målgrupp, ju större behov av att informationen är lättläst, skulle man kunna säga.

Kort sagt skulle man kunna säga att det finns en poäng med att myndigheterna skall hålla sig på mattan vad gäller språkbruk. Men man skulle också kunna vända på steken. Som medborgare ta en mer proaktiv, mindre utlämnad roll. Inte sätta träiga hinder för språkets utveckling. Och säga något som såhär:

Ju mer komplext samhälle, ju större behov av god utbildning som ger rätt verktyg för att tillgodogöra sig information. Ge oss därför möjlighet till ett gott språk.

1) ge språkutbildningen större plats och mer kreativa utvecklingsmetoder i skolan

2) stoppa segregationen genom en mer flexibel bostadspolitik

Ju längre beslutsvägar, ju större behov av medborgare som själva kan besluta vilken information de vill tillgodogöra sig och inte vara utlämnade åt tjänstemäns godtycke i att översätta till lägstanivå. Ge oss därför en public service med fokus på att informera och belysa.

1) mer nyheter på tv och radio

2) fler djuplodande reportage i media

3) lätt tillgängligt - inte dumt

och så slutligen: visst fan förstår jag att det finns de som har en helt annan typ av lässvårigheter. De som behöver specialprocessad information. varför då inte skilja denna information från den skrivna?

1) undersök alternativa vägar att informera allmänheten som inte bygger på skrift. (se punkt tre ovan??)

2) men fortsätt för guds skull inte sänka lägstanivån för det skrivna ordet.

Ni minns sången. “Våran jord är inte stor”. Fan heller. Den måste vara elefantin för att rymma allt detta.

300 miljoner investeras i smalmatsproduktsutvecklingsmetoder. Samtidigt, i en värld nära dig, är det dags för nya hål i skärpet.

Vaccin mot laster och mirakelmetoder för hemmabruk - två kreativa sätt att slå mynt av svaghet. 

förälder ”skulle vilja” att barnet åt samma mat som familjen, efter ett år av smörgåsar men husmans får annan dimension utan hus.

… och då har vi inte ens börjat med de stora frågorna.

mon dieux

a

Man skall inte göra en höna av en fjäder. Men detta är både näbbar och klor. Våld i skolor - ökande våld i skolor - nytt rekord i våld i skolor. Det är dystert nog inte nyheter. De braskande rubrikerna höggs in redan på runstenarna. Ungdomen har alltid varit värstingar. Det är bara vårt sätt att hantera det som är nytt.

Vuxenvärlden verkar totalt frånsagt sig ansvaret för att hantera hormonsvallningar och tuppiga tonåringar. Idag kör vi varken med knivar över stentavlor eller kors att bära för att få pli på ynglen. Istället skall det resoneras och teoretiseras och analyseras tills korna kommer hem. 

Exempel på bättre tider får som alltid hämtas ur litteraturen. Närmare bestämt ur Det blåser på månen av Eric Linklater: i väntan på att jag kommer hem och hittar citatet att sätta in får jag parafrasera.

Det är upploppsstämning. Barnen löper amock. På gator och torg, med nålar och hårda ord. De är oregerliga, ger sig på varandra och skapar oreda. De vuxna griper in. De nyper i öronen, håller hårt i råttsvansarna och dunkar odygdiga huvuden samman.

Fysiskt våld åt sidan kvarstår poängen: de vuxna står inte vid sidan av och hoppas att barnen skall mogna i tid för att undvika blåtiror och tårar. Inte heller ropar de med vän stämma åt populasen att lugna sig. De frånsäger sig inte allt ansvar för skeendet. Istället tar de kontrollen, handfast.

Att styrka och överlägsna nummer ger ett övertag i strid är ofta hållet för sant. Men detta utnyttjas knappast i slaget om en god uppfostran.  Det borde enligt logiken finnas fler i åldern 25-85 än i åldern 13-17. Varför då inte göra ansvaret för att hantera valparna kollektivt? Vi är fler och borde kunna trycka ner dem i skorna. 

I det ovan nämnda mästerverket blir det uppanbarat att det verkligen krävs en by (och några vilda djur, en häxa och ett godståg) för att uppfostra ett/två ungar: mamman frånvarande och pärlhängd, pappan frånvarande och inspärrad. Tillochmed den betalda uppfostringsinstansen, fröken, står sig slät - hon är kunskapssprängd men står sig slät re:auktoritet. Till det behövs andra hjältar.

Kort sagt. Enbart föräldrar eller skola kan inte råda bot på ungdomens olater. För det krävs en generell attitydförändring. I ljuset av det är det litet oroande med uppmaningar som denna, att abdikera, i allt om barn, om att hantera trotsiga ungar. Entré Bengt Grandelius, psykolog:

”Ett gott råd är att säga: ’Ok, jag hör att du inte vill, men nu är det så att mamma och pappa måste gå till jobbet och du vill inte gå till dagis just nu. Hur ska vi lösa det, tycker du?’ Man kan få de mest fantastiska förslag när barnet nu får respekt för sin ståndpunkt och tvingas stå till svars för den. Vissa gånger måste vi också fråga oss om det är stress vi skapat, då kan lösningen vara en annan tidsdisposition.”

Om vår inställning är att unga redan i späda år, då de bokstavligt talat inte torra bakom öronen ännu, ska resoneras med och sätta morgonschemat är det inte konstigt att vi några år senare står inför litet längre och tyngre, men kappast mer socialiserade varelser. Om vi i formbara år ger barn för handen att allt är öppet för diskussion, hamnar vi i en situation där diciplin, inrangering i ledet och helt vanligt folkvett - att inte alltid stå i centrum, blir en förhandlingsfråga istället för en självfallenhet.

Det barn som i tvåårsåldern ligger ner och skriker kan i femtonårsåldern nedlägga. Då vill man gärna att de ska ha hunnit lära sig herrans tukt och fruktan.

a

Kanske är det på grund av det nya skarpa ljuset, glömt sen förra året, som faller över onda och goda lika. Kanske är det något nytt i vattnet, eller kärleken. Kanske är det den svåra nya krampen i ryggen från samma gamla kontorsstol som vanligt. Men allt har börjat kännas litet annorlunda. Se litet annorlunda ut.

Jag talar inte enbart om de dödsbleka nunor som vrids som fiskbukar mot cancerlampan i ozonhålet. Inte enbart om de tunga arbetsdagar som sparkat mig under ögonen, hängt sig kring mina höfter och skårat min panna sen sist jag kunde se mig i dagsljus. Förändringarna, jag vill inte kalla dem framsteg så jag väljer “utveckling” som term, rör våra själar minst lika mycket som våra kråksparkar. Vilket kan ses bland annat i följande dystra notiser:

Framfall:

En helt vanlig DN.se ger vid handen att Dag är natt. Upp är ned. Bejbiskjärt är ljusblått. Och gamle trofast, du gråaste av käpphästar i min ungdom, har gått och blivit spattig som en Taube-kalv. Är det någon annan som kommer ihåg när “folkpartist” var en juste fallback för oss som ville hålla en ngt mäniskovänlig linje? Nu går deras supportrar (fast s har kanske brandat den gamla fotbollsanglisismen ?) på ständig knock. Jan har blivit Janus. Mitten har blivit båda kanter. Och så, när man äntligen börjat landa i att förvänta sig ständigt nya utspel, en totalt händelselös konferens.

I ett nytt medielandskap, där snabb och folklig feedback ständigt står på menyn, är det inte konstigt att partier blir mer lyhörda mellan valperioderna. Men om hönslikt huvudlösa virrande, alternativt handlingsförlamat stirrande på siffrorna, är resultatet tycker jag vi snabbast möjligt ska återinföra telegrafen, hästkärran och någon typ av långsiktig besinning/handlingskraft i tid.

Exempel nr två, mina damer och herrar: vår statslösa kyrka. Vilket ju är gott nock, men statslös BÖR inte som i nuläget behöva betyda hållningslös, ryggradslös och clueless. Istället skulle verklig sekularisering kunna innebära att kyrkan fyllde en verklig roll som rättesnöre, snarare än slak lina.

Den hederliga gamla kyrkligheten,tidigare taktfast, tidigare att lita på som otidsenligt fördömmande och uppbromsande instans, har gått och bytt tamburmajor. Vad som följer är att alla verkar dansa till egen pipa. Och falska läten uppstår.

Där religion - kan jag tänka mig - förr var något som skulle hålla folk i skinnet och böckerna brinnande har vi nu en helt annan typ av soppa - jalmigt jams istället för eld och käftar. Modration, dock: trots att jag personligen tycker det är litet synd att djävulen helt tappat geisten kan jag på någon nivå förstå att detta med att göra av med helvettet har sin lockelse.

Vad som dock är gånget långt förbi lockelse och nu börjar nå generande proportioner är den totala bristen på blygsel. Kyrkan är värsta skökan. Reklam, mest lik heta linjen, gör att den där spårvagnen, med konduktör istället för sl:s märkliga sms-biljetter börjar likna munkgång och vadmal. Jesus finns enligt auktoriteterna nu att nå via bredband. Är det bara jag som osökt associerar till den breda vägen?

Om FP och SVK delar en last är det populismen. Men det verkligt oroande ligger inte i dessa uppenbara helvändingar. De känns, deprimerande som de är, ändå tidsenliga, helt i enlighet med femton sekunder av lycka och korta bäst före datum. Dessutom tror jag att de förr eller senare måste nyktra till: att ligga med alla är sällan ett sätt att göra sig trogna hjärtevänner - när vindflöjelspolicyn leder till markant minskande kundbas kommer nog mer stringenta vindar börjar blåsa.

Baklut:

Det verkligen skrämmande är inte det sluttande planet i ny riktning, utan de smygande, doftlösa nyansförändringarna - de hotande odörerna från gammal skåpmat. Om världen skall gå i putten kan den väl åtminstonde göra det med ett fall framåt? Bakåtsträvanden och nykonservatism känns som en betydligt ofräschare väg att den vägen vandra.

Min känsla/ängslan är att någon litet diskret håller på att ställa om klockan - bakåt. Kort sagt: det som verkligen får mig att tappa balansen är inte att världen i sakta mak snurrar ett varv runt solen, går sin gilla gång, gör mig äldre och moralen mer utvattnad. Utan när den plötsligt tar ett stort kliv bakåt.

Case in point: moderskap som kall. Visst finns biologin. Visst finns längtan. Och visst finns praktiska orsaker att vilja skaffa barn. Men alla dessa bleknar, tror jag, i skuggan av det stora systemfelet: att det ÄR sett som mindre värt att välja att vara barnlös. Att det ÄR mindre accepterat för kvinnor att välja bort familjelivet. Och att det ÄR sett som en rättighet att få dessa barn.

Förakta inte de som väljer att gå barnlösa. Det är först när det föraktet för “den halva kvinnan” ligger inbyggt i normer och värderingar som det ses som en självklarhet att få hjälp och stöd att slippa undan de nedlåtande blickarna.

Se barn som de det är: en ibland fungerande fortplanting - inte en mänsklig rättighet. Rättigheter kan man inte snyta.

a

Vad vi stoppar i oss, eller snarare, stoppar upp oss med, är ju ett alltid lika intressant ämne. Liksom andra stora upplevelser, typ kärleken och döden, kan den sättas lika ofta på det rent skrämmande som på det kittlande svindlande konton.

Mat är, för att tala med Gröna Lund, inte så mycket tekopparna - jämntjockt halvkul - som fritt fall av känslor: hissnande upprymdhet, svår dödsångest, risk för uppkastning. Framförallt är den, liksom ovan nämnda kärlek och död och attraktioner, svaret på ett enkelt basalt behov. Och detta är inte att mätta oss, utan att mätta oss med litet finess.

Finess är långt från skära dukar och skärare champagne, men behöver inte heller vara långkok och brödbak i parti och minut. Bara litet genomtänkt. Att äta hemlagad eller vällagad mat tillsammans som familj vid ett avtorkat bord är det som gör oss till människor. Eller borde så vara, mina vänner. Borde så vara i en värld, den jag ofta refererar till, av moderation, hyfs och återhållsamhet.

I den världen åker Wimseys Harriet nästan i galgen pga en enda mans kunskap om den perfekta omeletten. Ingen brakfest, ingen glupande orgie. En guldgul omelett.

I den världen är filbunken under granen det finaste man kan ge hotande naturkatastrofer i pant. Inte chips. Eller zabaionedoftande granbarrsfilét brässerad med mortlad mint och dumdumflingor heller, för den delen. 

I den världen serverar fru/fröken bråttom fisk, likförbannat: åh, för att vara i hirams, istället för dafgårds, trygga hägn.

I den världen bor jag, men du bor väl i en annan, stackars människobarn, du illustration av Hasselbackeskogens livsmedelsvarning.

Men korven, den hemstoppade delikatessen som blir förstoppad fabriksmardröm, är inte det största problemet. Skolmaten inte heller så, även om lappskojsen fortfarande tronar i mitt minne som en ganska klibbig historia. Jag kan faktiskt hålla till godo med klibbig. Kan till och med ha en viss, von-oben, förståelse för att jäktade människor äter skit. Men efter skit måste jag sätta ner foten. Bilbränsle äter jag inte. När vi odlar drivmedel för bilar, snarare än drivmedel för barn, får det vara nog med flugor i kålen.  

Mjölken var båd gul och blå. osten såg jag lite å. smöret smakte jag aldrig. Är det den ljusnande framtid vi vill ge våra kullor? Välfärdssamhället är en relativt ung historia. För inte så många generationer sedan var missväxt något som inte rörde aktier, svält något som inte rörde främlingar och smulor från den rikes bord en bona fide verklighet och något att samla dessutom.

Idag får man, precis som när det gäller god matkultur, hitta sina varnade exempel i litteraturen, eller i tredje världen, vilken kan kännas nog så overklig när man är mätt framför TV:n. Och dessa exempel verkar gå rättså obemärkt förbi.

Är det ingen som minns Gulla-Fina med sirapstunnan eller den biffstek som endast grymheten äter (referens saknas på nätet, är det någon som kommer ihåg vad han heter)? Är det ingen som inte överöstades av guldet som blev till sand i falsett och hörde barnet vars mage sprack av gröthunger? Eller, när vi ändå är inne på lättvunna poänger, de där fiskarna och bröden? (referens onödig). De bygger på en verklighet som vore fin att hålla på halster. Men det känns som vi är ute på tunn is. Som om hungern knackar på dörren. Och då flyger som bekant kärleken ut.  

a

Jag skulle vilja handla min cyckel i en affär där ägaren stod bakom pumpen och där oljiga fingrar med passion för muttrar kunde allt om däckbredd, korgnäver och sörmlandsleder. Skulle vilja att snickare var snickare och inte misslyckade civilekonomer. Att lärare var välbetalda och inte arbetslösa skådisar. Att styrelseproffs var rekryterade utifrån kompetens och nätverk, inte kjolsnitt.

Helt enkelt: att vi bedömdes efter kompetens och valde kompetens efter lämplighet. Framförallt: att kompetens åter var “skicklig” inte “skicklig på något trendigt”. Hellre än glad och duktig rörmockare (jag vet att de tjänar multum men de saknar i cred) än ännu en förbaskad mac-användare som inte kan leverera materialet i tid och därför ger mig tid att skriva blogg.

Åter till tråden: att vi inte stirrade oss så blinda på ett vagt ideal om kunskapssamhället att vi glömde att folk är litet olika, kan litet olika saker och att det kanske inte är så värst mycket finare att vara bidragstagande någonting i media än självförtroendefylld någonting i vården. Go nurses!

Men vägen till ett samhälle där egenvärde inte är titelabstraktion är kantad av konstiga debattartiklar. Framförallt går den genom en snorig skog av utbildningreformer, som reformerats till den grad att det är mer form än innehåll kvar.

1) Jag skulle vilja att utbildning, akademisk utbildning, var fem svåra år. Av heltidsstudier. Inom riktiga ämnen - sådant man inte kan trolla ihop på egen hand. Exempel: att man lärde sig historiska “fakta” (det är alltid vinnaren som skriver den) och källkritik om dagarna - abstraherade och tänkte fel och fritt i de långa mörka nätterna.  

2) Vilken typ av betyg man har spelar kanske mindre roll. Men någon form av kontinuerlig uppföljning behövs - i grund- och gymnasieskolan likväl som senare.  Miljöpartisten kan ha en poäng i att grova skalor aldrig klingat särskilt väl. Men jag tror inte att betygfritt liv och sedan chock och skräck vid slutprov är det rätta - små, hårda ord hela vägen är mer min melodi.

3) Om man inte vill, eller faktiskt bör, ruttna bort bland böcker, siffror och annat som för lyckat genomförande kräver att man är specialintresserad av icke-praktisk kunskap, låt en då slippa. Utan att för det vara en mindre begåvad mäniska. Parnassos höjder, eller de där lagerlundarna, borde inte var det enda alternativet, den enda godkända lekplatsen för det mänskliga snillet.

Fram för individualiserad lycka och välgång. Ner med grupplösningar och klumpsummor. Mer glass.

a 

Sientifically speaking, there is no such thing as to much information… There is a charm in trivia and a glory in delving deep the tomes. A humanity in discovering that which, measuring by a strict rationale, needn’t really be uncovered. Privately, yes, the less shuttered we are the merrier.

Statewise, however, it is time for humanity and the dusty calf-bound-gilded to be put on hold. There are few very serious questions that need adressing. And they shouldn’t have to share funding with the stylings of Shelley or the inner life of the ant - fascinating subject in themselves, but to be saved for a slightly less globaly warmed day. 

Not only the terribly artsy and/or introspective “lifestyle” subjects need to be put on the rocks, though. Even sience, that which is not the salt of the earth but rather its bread and butter, needs to be sifted and sieved for those subjects that can, perhaps, be put on the recieving end of the telephone que muzaq till we’re out of the looming shadow of our own destruction. To put it plainly: we haven’t the time or resources for the extras.

1) focus on solving major, crucial, for-the-love-of-mankind types of issues. Answers to questions ranking high on a philosophical scale, but of no immediate use in solvning the multiple life altering chrisises we are currently going through, must until further notice be deemed unnecessary knowledge.

2) this also applies to budgeting the common good. Now, in a la-la-world of roses; we (the collective) could, just like privately funded operations (aka families), borrow heedlessly for an extravagant lifestyle. Sadly, we (the collective) can’t be quite as reckless as we, the individuals. Society hasn’t the money to spend on neccesities, that the individual has to spend on puffy clouds of good for nothing consumerist mumbo jumbo.

The result is that some things have to take a back seat, in order for more relevant things to ride in front. (I for my sake, would deem having reasonably contented people to set my broken bones, a job for which they are highly trained, as more important than advising people on how to spend their money in the least unprofitable way.)

Now, I know the big moneybag belonging to us all has different pouches and you “can’t just take from one departement and give to another unit.” Organization forbids it. Well, frankly my dear, a highly compartionalized society is also one of the luxuries that need to go. To give a similie:

We are a small tribe trapped in a dark woods and someone is rustling in the bushes. Who opposes striking fire to a branch and using it for light and protection, even though that firewood is striktly speaking meant for food and warmth?

The time has come to put our branches in a big, label-less heap. Stop global warming, raise nurses wages, and we’re on the road to better times where once more we can argue the why and where and if of 48.

a

det är inte så att jag nått någon typ av ålders höst, där jag inte längre blir tagen på sängen. Tvärt om, det är vår, saker spricker ut och folk och deras fäblesser förvånar mig på nytt - dagligen och stundligen. Det är jag glad för. Underhållningsvärdet i att gå livet fram i förundran över hur märkligt de tänker, hur udda de ser ut, hur otippat de agerar är stort. Jag kan tänka mig, dessutom, att jag gläder min omgivning på ett snarlikt sätt.

Men jo, mitt i denna våryra, kalvystra framfart, där överaskningarna ligger täta som pollen i luften, finns det en del saker som känns litet väl väntade. som sakar aha-känsla. och av dessa tänker jag, just för tillfället, på det här med att folk skiljer sig stup i kvarten. Det är verkligen inte ägnat att förvåna. Folk verkar ju göra allt för att sätta käppar i hjulet för sig själva. JNärmare bestämt två specifika käppar:

Bygga bo?

Istället för ett idogt par som sparsamt strävar, med siktet inrikatat på framtiden har vi glada konsumenter som råkar bo ihop. Att folk förköper sig är bara ett av många tecken på att något är litet skevt.  Att det inte verkar krävas att man är vuxen - i begreppet ansvarstagande - för att sätta sig i besittning av en annans lycka, större egendom och om så är fallet, några små liv.

I Viktorianska romaner väntar man till man är stadd vid kassa tills dess att man skaffar familj. Om man inte blir stadd vid kassa väljer man en partner som är slitstark, sparsam och lycklig med att leva ett liv i brun alpacka. Om man inte har det sunda förnuftet, blir man spelare, går på krogen och får inkasso efter sig. Då får ens döttrar det svårt och ens söner blir ultrastränga präster, eller även de förtappade.

Idag verkar landet ligga en smula annorlunda. Normen verkar så att säga ha förskjutits. Ansvarstagandet, eller i brist på ansvarstagandet, det rättmätiga straffet för det bristande ansvaret, verkar vara ett minne blott. Istället verkar en känsla av att vara berättigad - berättigad oavsett vad man gjort för att bli berättigad, vara förhärskande. I de Viktorianska romanerna framhölls yngre söner som levde på lån, halvbedrägerier och en orimlig självaktning som varnande exempel. Idag verkar hela samhället vara yngre söner.

Och vi köper typiska vuxensymboler - stort bröllop, stort hus, istället för att bete oss som vuxna. Slående lika de yngre sönerna, som köpte blanka västar för att dölja sin brist på sunt förnuft. Hoppas vi snart kommer skeppas till kolonierna - vi behöver en uppsträckning.

Dela allt?

Det är inte bara saker vi köper utan täckning. Det är livserfarenhet också, som vi snyltar från vår nästa. Jag tänker på vurmen för att alltid dela allting lika. Det verkar som om rättvisetanken, att alla ska dela jämnt på allt, smugit sig in även i samlivet. Och med den, känslan att vi måste reagera lika på det vi ser. Istället för en viss distans har vi total öppenhet. Istället för två individer i en relation har vi en helhet: en överordnad kollektivism.

Men är det någon som kan förklara varför? Det är märkligt att vi blivit så förtjusta i oss själva, att vi tror att någon annan vill veta allt om oss. Det är märkligt att vi blivit så osjälvständiga, att våra åsikter inte räknas som fullgoda om de inte delas av vår andra halva. Det är märkligt att vi blivit så ogina, att vi kräver delad vårdnad om alla upplevelser och inte unnar den vi älskar mest dess hemliga rum. 

Blir det inte marginellt mer spännande om man fortsätter vara en individ? Fortsätter att uppleva och se separat, inte alltid simultant? Fram för separata sovrum, separata erfarenheter och separata identiteter.   

Tonight im gonna party like its 1899.

They often argue, those that will argue, that the Internet and the information tidal wave would have made impossible(r) - had it been around then and there - such quaint old cultures as the Sovjet Union and other bogged down one lane one party one people under a slate grey sky states.

I think that is faulty reasoning. The Internet and the information tidal wave and the one Glocal economy under a slate grey sky world have made possible some of the widest spreading of the largest amounts of absolute idiocy and serious misconception to date.

Back when the Tudors where on the throne, not in the box, misinformation was around, sure. But it did not spread like wildfire – it had to backstabbed and raped into people. Say what you will, but the reformation would not have been around but for some very diligent footwork. Today, the need for stabbing and raping has lessened considerably. Instead, all you need to have a revolution, or as we’d call it today, a “teen-fad”, in place is some low maintenance mouse clicking.  Burning at stakes would have made for some seriously you-tubed video blogging.

Now, completely getting things twisted when it comes countries far, far, across the sea has its definite upsides. If nothing else it makes for some very immediate comedy. I remember vividly, as an (slightly younger than today) adolescent, being asked on a trip to the US: did we have flushing toilets in Sweden, did polar bears walk the streets? Today, what with global warming and a general misuse of resources, the questions might be fair. But back then it did make me stronger in the conviction that Americans are uncouth hicks.

But why bother correcting the misconceptions of the yanks, what seems to me a full time job not even managed by some of those even more dedicated to change than the Tudors. Anyhow they are far away on their own continent, from where, as far as I can see, they never strayed to do anyone any harm. Teaching them some - manners, or just plain facts - seemed at the time a bit like tutoring one of my local polar bears to dance and sing, instead of just keeping him happily gobbing down trout in his cage: time ill spent. I choose, blushing the pure purple of a thirteen-years-old prude, to refuse discussing toilets, flushing or no, in public.

But there is a current major misunderstanding afoot, closer to home, which even though not less embarrassing than the swivelling of the WC, demands to be met face-on. Madness has crossed the pond. The Brits are thinking anything good ever came out of Swedish schooling.  If we are to belive, at least, a warped view of the world i know, presented in the guardian, an current influx of Swedish educational policy is brought not so much at the end of a dagger as it is accepted quite voluntarily. And I need to put my foot in it/down.

I myself, am a product of the schooling above mentioned. It has done me no good whatsoever. I can not spell or count. Excel does all of my free thinking. I am not sure when the Tudors were around, or what the major exports of Finland are, nor have I yet learnt how to keep on topic. I do not recognize a polar bear in person, am unsure of the true descent of my sovereign the Royal Knig, cannot quote neither bible nor quoaran to shave my beard. In fact, my strongest memory of my formative years is the haze of boozing taking place in stead of exams prior to graduation day, resulting in a six year hangover called Swedish university.

Seriously, ya’ll, you do not want to bring our schools over there, never mind where exactly there is located. Remember last time we exported culture: neither the Vikings nor ABBA were the most sophisticated thinkers. And they were the last of us with any grasp of Geography. And I promise, it is not our new approach to the time-tested concepts “discipline” and “learning” that give the long limbs, flaxen hair and bluebell eyes we uniformly wear instead of skills or knowledge. If you are hoping for a egalitarian, mosh-pit, mix-it-up quick fix to segregation and a birth-defect approach to the class-divide, you won’t find that here either.

So much is the matter with Swedish education that I do not have attention span (thank you, lax discipline in early youth) to give it all to you today. As a starter, instead, let me pick (true spoilt Swedish kid who can choose her own subjects style) some of the most obvious (due to no previous experience of in-depth research) problems. In Sverige:

1)      Grades are either fair or unfair. An unfair grade is one not given equally to all. That is why it is virtually impossible to fail in our schools: the passing grade ranges from barely there (the student) to wrote-the-book knowledge (rarely found in under-payed teachers).

2)      It is way more fun to study if your course-work is also your hobby. Anyone can be a star, especially when given free choice, like chickens, of a buffet of crumbs such as “media-savvy-ness” “urbanity” and “hair-dressing”.

3)      Still, lots of people do fail. Completely and utterly. Which obviously is not fair - the solution then is to lower the expectations to a level where my old history professor actually told us that he had to teach us, in University, what we should have had a firm grip on leaving 7^th grade. (Happily - solution might to be on way; new bid to actually give those that are more gifted at practiacal than theoretical a fair chance and also maybe, by not forcing everyone into one mold - slightly upping the demands on those that are, in fact, destined for academia.)

4)      Enrolling in school at the tender age of three months is necessary to get in anywhere reasonably  

good. Which creates even more of a divide between the have and the have not’s re: parental attention.

Now, lately, the shift in government administration in Sweden (the ruling partys also changed, but they are all so alike the shift is mostly negligible: main difference is in new baby beurocrats lack of experience dealing with heavy machinery and international protocol) plans to deal with some of these issues. Please for the love of all that is learned, do not give this particular scourge wings just when we are starting to get out of under its shadow. If you do, the next thing we will know it’ll be a trend or a bubble and we’ll have to import it from the Yanks and start all over again.

In all fairness,

A